...i elden

Igår skrev DN om hur ifpi försöker skrämma webhotell att stänga ner förmenta pirat-sajter och tar upp exemplet torrentbytes.net. Techrisk genomlyser metoden och argumenten. I kväll har de, ifpi tydligen haft framgång. Försöker man nå torrentbytes hemsida möts man av felet att hämtningen avbröts.

Uppdatering 20090507: Nu är torrentbytes.net uppe igen.

Unni Drougge har lagt upp sin senaste ljudbok, Boven i Mitt Drama Kallas Kärlek, för nedladdning på The Pirate Bay för att stödja ett fritt internet.
Sä här skriver Drougge om varför:
<cite>"Därför stödjer jag helhjärtat The Pirate Bays medhjälp till spridning av kultur och information i sann, och numera klassisk, internetanda. Jag gör det genom att skänka dem min senaste bok som ljudfil så att vem som helst kan ladda ner den utan att oroa sig över att bara för det bli avlyssnade och kränkta. På uppmaning har jag öppnat ett Paypalkonto så att de som har lust kan bidra med vad de anser rimligt, efter egen kassa och förnuft.</cite>

Tanka och seeda denna torrent till stöd för ett fritt internet!

Den som väntar på något gott väntar inte för länge sägs det. Annika är i Sveige. Man kan fråga om det är värt 28 års väntan för att komma till Hinseberg men det kanske är som att hoppas på att en förkylning ska avlösa koleran när man hoppas på att hamna under det svenska kriminalvårdssytemet jämfört med det amerikanska. Framför allt för att det svenska verkar hamna längre åt vård på vård-straff skalan än det amerikanska om jag får tillåta mig en oinsatt analys.

Vi är många som känt sympati för Annikas situation men jag måste tillstå att jag egentligen inte vet särsklit väl vad hon är dömd för. Jag misstänker att den bild jag har är ganska olik den som den mördade polismannens dotter har. Ändå tycker jag att den som efter 28 år i fängelse visar alla tecken på att ha bättrat sig förtjänar en ny chans.

Go Annika!

Det är dyrt att skicka saker till rymden raketer. Det kostar i storleksordningen $10000 per kilo att sätta något i omloppsbana. Det gör det naturligtvis attraktivt att hitta billigare och enklare sätt att nå ut i rymden. Rymdhissen är en sådan möjlig förenkling.

Rymdhissen är det indiska reptricket men det är inte så konstigt som det låter. Om man ställer ett tillräckligt långt snöre på marken kommer det att sträckas ut beroende på att centrifugalkraften av jordens rotation balanserar dess dragningskraft vid en viss höjd. Problemet är att de material material som är kända idag kommer det att gå av varvid hälften trillar ner och hälften stannar i rymden om man försökte konstruera en rymdhiss av dem.

Därför försöker bland andra NASA stimulera utvecklingen genom att utlysa ett pris på $4000000 för den som lyckas hitta ett material som klarar påfrestningarna. Den främsta kandidaten idag kallas kol-nano-rör men problemet med dem är att ingen lyckats göra dem längre än några centimeter. Då är det ganska långt kvar till de 100000 km som behövs...

Men utvecklingen går framåt en forskargrupp vid Cambridge har lyckats ta fram en process som "can make about 1 gram of the new carbon material per day, which can stretch to 18 miles in length." Fritt översattt betyder det att de kan göra ett gram material om dagen som kan sträckas ut till 18 miles eller runt 30 km. Då börjar det plötsligt se möjligt ut. Processen låter lite som magi, "We are actually making elastic smoke, which we can then wind up into a fiber.", men det är väl lämpligt när man försöker sig på det indiska reptricket.

[Vis PhysOrg]

Caroline af Ugglas, "Snälla, snälla" var den klart mest spännande låten. Jag kunde inte titta mig mätt på Solen i dekoren bakom Sarah Dawn Finers "Moving on" men i slutändan var Marlena Ernmanns "La Voix" den låt som gick rakt in. Rätt låt vann!

Man är väl lokalpatriot.

Jag gör som Mymlan, gillar nya Facebook. Sedan ansiktslyftet är sidan mycket mer överblickbar men en sak har jag inte rikitgt börjat gilla än; Förr frågade FB:s statusmeddelande efter något man är, "Emil is" inledde alla statusmeddelanden.

Nu frågar FB:s statusmeddelande "Vad tänker du på?" Man får förstås gärna fråga men vågar jag berätta?

Påven kryper till korset, gör avbön till biskopar.
Det är som hämtat ur "Gäster med gester", charad-programmet med Lennart Swahn år artonhundra-frös-ihjäl.

Att påven kryper till korset är väl inget underligt i sig, det är väl hans jobb får man anta men att göra avbön kanske kan ifrågasättas. Ber gör man till gud och avbön gör man till avgudar, eller? För att göra saker värre är de avgudar som avses biskopar. Brott mot grundlagen, förlåt, det första av de tio budorden. Är det därför han kryper till korset?
Detta åsido är det något skumt med rockarna i katolska kyrkan.

De flesta har förebilder och idoler som man ser som ideal på olika sätt. Nu har jag nyss sett reprisen av Skavlan på SVT och till min glädje var det en av mina idoler som deltog i samtalet, Alice Bah Kunke. Alice är min idol för att hon vad jag förstår hellre väljer att göra saker hon finner meningsfulla än saker hon tjänar bra med pengar på, mening före rikedom alltså.

En stund efter Alice äntrade en ny potentiell hjälte scenen, den israeliske författaren Amos Oz. Amos har skrivit (den tydligen välbekanta) boken "Hur man botar en fanatiker" (recension här). Oz har uppenbarligen funderat mycket kring fanaticismens mekanismer och kommit fram till några ganska trovärdiga slutsatser. Han får för tillfället titeln: "Hjälte - hangaround".

Den som vill veta mer om hjältar kan besöka Armémuseums utställning, "Hjältar" eller deras blogg.

Det ett bra tag sedan jag var riktigt med i bloggcirkusen. I slutändan la jag av för att det som varit ett behov att berätta mest handlade om beöksstatistik och att ligga först och kommentera artiklar i webpressen. Good riddance tyckte jag och lade av. Jag har saknat att delta i diskussionen mellan bloggar. Nu är drev inget för mig men mina ibland ganska udda idéer accepterades oftast på sina egna meriter. _Det_ var bra och det vill jag ha tillbaka. Snart blir jag pappaledig igen och hoppas få lite mer tid att skriva. Det ser jag fram emot.

Det sägs att det är bättre att dö på fötterna än att leva på knäna. Men hur långt går den olikheten egentligen? Är det rent av bättre att dö på knäna än att leva på dem? För gäss är detta uppenbarligen fallet. Gäss som plockas levande upprepade gånger lever uppenbarligen inte ett "liv värt att leva" utan skulle "må" bättre (jag skulle skriva "be better off" på engelska) döda.

Nu kommer det kontroversiella... Översätt situationen till tortyr av människor. Jag nämner inga exempel för att inte polarisera för mycket men det finns några stort uppmärksammade fall där de felande representerat demokratier som säger sig värna mänskliga rättigheter. Ingen skulle väl tycka att det vore bättre om de torterade människorna dödats direkt istället för att torterats? Varför skiljer det sig här? Ett svar är förstås att mänskligt liv är heligt i de flestas ögon. Heligt liv är en princip som håller ganska långt men de flesta som bekänner sig till denna princip är villiga att göra avkall på den genom alltifrån, dödsstraff, dödshjälp, krig eller aborter till exempel. Om man accepterar undantagen har man egentligen förkastat principen och vi står åter på ruta ett.

Vad skiljer då den torterade fångens situation från Eluana Englaros. Eluana låg i koma i 17 år innan hon tilläts dö igår. Är skillnaden att medan Eluanas situation troligen inte kommer att förändras innan hon slutligen dör av ålder så har torterade fångar en utsikt till ett liv i frihet och fritt från tortyr. Detta är den enda godtagbara skillnaden som jag kan hitta. Frågan är då om gässen skulle slaktats tidigare om de inte plockades på dun några gånger under sin levnad och om de mellan de fruktansvärda episoderna då de troligen lider ohyggligt har perioder då deras liv är "värt att leva" för en gås.

Det trista med det här resonemanget är att det landar i ett eller annat matematiskt problem:
Väger skillanden i slaktålder, om den finns, mellan en flera gånger plockade gäss och gäss som enbart plockas efter slakt upp det lidande som den levande plockningen medför?
Samtidigt kan man tänka sig att om inga gäss plockas levande behövs 3 - 4 gånger fler gäss som plockas efter slakt för att täcka samma behov. Då blir frågan om de 3 - 4 gånger fler men kortare liv som dessa gäss lever väger upp de längre liv som de levandeplockade gässen skulle ha levt. Komplicerat? Otrevlig matematik?  

Nästa steg är att fråga sig om gäss eller andra som föds upp (för dun eller annan slakt produktion) alls har "liv värda att leva" eftersom deras livsvillkor till så stor del begränsas av att maximera sin produktion och deras enda utsikt är slakt. Om de inte har liv värda att leva, ska de då alls tillåtas komma till världen? På den frågan vill i alla fall jag tycka att all existens är att föredra till frånvaron av den samma, speciellt för den individ vars rätt till existens är ifrågasatt.

För egen del blir kontentan att jag kommer att ifrågasätta behovet att använda dunprodukter över huvud taget men fågel är gott att äta och kommer vara det till nästa skandal.

Inlägget finns på intressant.se.